fbpx
Varukorg
Din varukorg är tom

Alexander längtar till sin tredje operation

Alexander Ivarsson, 11, föddes med ett hjärtfel och genomgick sin första operation två dagar gammal. Nu håller han på att hämta sig från sin andra operation och längtar till den tredje – och förhoppningsvis sista.

Karin och Fredrik Ivarsson väntade sitt andra barn 2010. Kontrollerna var täta under slutet av graviditeten för Karin hade något år tidigare drabbats av diabetes typ ett. Men allt såg bra ut. Våren gick över i försommar och magen växte som den skulle.

Förlossningen var också normal. En rejäl liten kille kom till världen med samma härligt röda färg på håret som sin treårige storebror John, och det var inte några konstigheter med någonting.

– Först på standardkontrollen, den som äger rum precis innan man åker hem, upptäcktes ett blåsljud på Alexanders hjärta, men även det kunde vara normalt, så vi var inte det minsta oroliga, säger Karin när vi träffas i familjens villa i Mjölby en dag i början av januari.

Halva vardagsrumsgolvet är täckt av skidprylar. Kvällen före kom hela gänget hem från Vemdalen och en efterlängtad träff med kusinerna. I dag är det studiedag så både Alexander och John är hemma från skolan. Så skönt med en extra sovmorgon tycker de båda två.

Tillbaka till förlossningsavdelningen på universitetssjukhuset i Linköping i juni 2010:

Innan familjen Ivarsson fick åka hem skulle en hjärtläkare, som i vanliga fall hade vuxna patienter, undersöka Alexander.

– Jag kommer bara ihåg att han sa ”oj, oj, oj”, någonting med klaff-fel på hjärtat och att det inte såg så bra ut. Sedan nöp de Alexander direkt och tog honom till neonatalavdelningen där han kopplades upp mot en väldig massa slangar.

Omställningen var total.

– Vi gick från att ha ett fullt friskt barn, trodde vi, till ett barn som akut behövde opereras av en barnhjärtkirurg. Alexander flögs i helikopter till Lund, och Fredrik, John och jag tog tåget ner. Jag var omtumlad, minst sagt. Jag kan inte säga att jag kommer ihåg jättemycket. Det som var skönt var att Alexander inte såg sjuk ut. Han låg där och var glad och nöjd. Det gjorde det lite lättare.

Alexander Ivarssons aortaklaff var missbildad och blodet kunde inte komma igenom som det skulle. Två dagar gammal opererades han. Operationen gick bra och efter en dryg vecka var familjen tillbaka i Mjölby.

När Alexander var ett och ett halvt år började han gradvis bli sämre. Han orkade inte lika mycket som sina jämnåriga. Så småningom, när han var ungefär fyra, blev det nödvändigt med en rullstol.

­– Så är det nu också, men jag använder den bara ibland, säger han.

När Alexander var fem år fick han till råga på allt diabetes. Typ ett, precis som mamma.

– Det är jobbigt, säger Alexander.

– Det blev en aspekt till att hålla reda på, säger Karin.

Den 26 november förra året var det meningen att Alexander skulle göra ett klaffbyte i Lund, men läkarna bestämde sig i stället för att laga den befintliga och vänta med att sätta in en mekanisk klaff tills Alexander har vuxit sig ännu lite större, om några år. Den operationen, den tredje, är förhoppningsvis den sista i sitt slag. Den klaff Alexander då får ska han kunna leva med livet ut.

Karin säger att familjens erfarenheter av barnhjärtsjukvården är positiva.

– Jag tycker att den är jättejättebra. Jag tror att det gör mycket att den är koncentrerad till Lund och Göteborg, att man där har kunnat specialisera sig inte bara på att hand om barnen utan också blivit experter på det totala omhändertagandet av hela familjen. I Lund informeras vi hela tiden, om vilka kontroller som ska göras, vilka mediciner Alexander får och varför, och så vidare. Man går som in i en sjukhusbubbla, och jag måste säga att jag känner mig trygg i den fastän anledningen till att jag är där är någonting jobbigt.

Specialiseringen kan å andra sidan också ställa till det:

– Den sjukvårdspersonal som Alexander möter kan allt om hjärtan men ingenting om diabetes. Ett av de värden som uppmättes i Lund nyligen hade varit jättebra för ett annat barn, men det var katastrofalt för honom. Vi hade koll och det ordnade sig, och totalt sett vill jag understryka att jag har ett stort förtroende för sjukvården.

Alexander säger ungefär detsamma som mamma Karin, men med andra ord:

– Jag brukar få min favoritmat, pannkakor med grädde och jordgubbssylt på sjukhuset. Och en gång när jag var på kontroll i Linköping var det en läkare som förklarade allt hon såg på ultraljudet. Det var coolt. Hon var bra.

Alexander plockar fram elektroder och klämmor och annat som han har burit när han varit på olika sjukhusbesök. Han vill ha med sig allt hem.

Varför vill du det?

– För att jag ska komma ihåg hur det var när jag blir äldre.

Karin visar bilder som hon tagit från det senaste besöket i Lund.

– Alexander är noga med att jag dokumenterar allt.

Operationerna är något Alexander Ivarsson nästan längtar till eftersom han vet att de får honom att må bättre. Redan nu säger han att han märker en liten positiv skillnad efter den andra operationen. Efter den tredje ska han kunna leva som alla andra.

Bröderna Bus: Alexander och John. Det är tre år mellan dem. De spelar Minecraft och andra dataspel ihop och vill båda jobba med datorer. Precis som mamma och pappa gör.

Text: Catarina Gisby
Foto: David Einar